Lisas Blogg

Hej på er!

Oj vad tiden går snabbt, vips så är det kväll och jag har knappt hunnit äta mellan amningarna. :) Men berättar mer om livet med Liam sedan, jag tänkte börja med min förlossningsberättelse, för er som är intresserade.

Fredag den 12:e augusti, vid 7-tiden på morgonen, så vaknar jag till. Vad är det som händer? Jag sätter mig upp och det är alldeles blött i sängen! Har jag kissat på mig? Jag förstår ingenting utan rusar yrvaket upp till toaletten. Vattnet fortsätter att bokstavligen forsa och jag börjar ana oråd... jag väcker Andreas med orden Antingen så har vattnet gått eller så kissar jag hela tiden... Efter det var förvirringen total :) Jag är ju bara i vecka 36 + 4, och vi är ju mitt i rust här hemma, bebisen kommer väl inte nu?

Jag ringer till förlossningen och de vill att jag kommer in så att de får kika på mig. Jag kunde ta det lugnt, eftersom jag inte hade några värkar. Så jag åt frukost samtidigt som Andreas försökte packa någon form av BB-väska... ett tips till er gravida är att göra det i tid! Vi var så uppspelta så det enda vi kom ihåg var lillens kläder och tandborste typ :) I alla fall, vi åkte till förlossningen där de konstaterade vattenavgång utan att ens undersöka mig, eftersom det fortsatte att forsa till och från. Hur mycket vatten finns det därinne egentligen? Jag hade som lite mensvärk, annars kände jag ingenting. Jag fick en tid för undersökning dagen efter, och skulle inte förlossningen ha startat av sig själv så skulle jag bli igångsatt inom 2 dygn.

Så vi började dra oss hemåt, när vi kom på att vi inte hade hämtat ut någon bilbarnstol från Länsförsäkringar än! Det kan ju vara bra att ha liksom ;) Så vi hämtade ut den och åkte hem igen. Det pirrade i hela kroppen, inom 2 dygn ska vi ha barn!!! Samtidigt så spred sig paniken lite, vi hade så mycket att göra hemma. Så Andreas började lägga klart golvet i barnrummet och jag växlade mellan att vila och städa lite. Vid sjutiden på kvällen så satt vi oss i soffan. Eftersom jag inte hade haft direkt nå värkar, bara lite känningar, så blir det ingen bebis i dag utan vi hinner säkert fixa lite mer imorgon också.

Klockan började närma sig 21 och nu började det plötsligt göra lite mer ont. Förvärkar troligtvis, en kompis till mig hade haft så i flera nätter men de avtog alltid mot morgonen. Vi kollade dvd:n Annas Profylax och skrattade lite åt oss själva eftersom vi alltid är ute med allt i sista sekund :D Snacka om att träna i skarpt läge... Värkarna tilltog i styrka och nu började andningen verkligen göra nytta. Vi bestämde oss för att lägga oss vid 23.30 för att sova lite.

23.32 så är jag uppe igen! Jäklar vad ont det gör! Jag har tagit tid mellan värkarna och det är allt från 20 till 5 minuter mellan dem. Det enda vi vet är att när det är 3 minuter mellan värkarna och de håller i sig i 1½ minut är det dags att åka, och så var det ju inte med mina. Så jag andades på! Gick runt runt här hemma, skruvade på TENS-apparaten (fantastiska uppfinning!) och hängde i dörrkarmarna. Det konstiga var att mina värkar varade i 3-5 minuter, inte alls så korta som alla sagt att de skulle vara. Och de blev längre, helt plötsligt hade jag en värk som varade i 20 minuter! Jag ringde förlossningen och de sa att jag skulle ta 2 alvedon och lägga mig, antagligen så var bebisen på väg att fixera sig och då kan det göra lite ont.. lite ont? Lite ont? Det kändes som om mina ben skulle gå av, det strålade från låren upp i ryggen! Jag höll ut i 30 miuter innan jag väckte Andreas, det funkade inte längre. Han ringde förlossningen igen och efter mycket om och men kunde vi komma in, så att jag kunde lugna ned mig lite. Jag kände mig så dålig... inte ens lite förvärkar klarar jag av. Att ta sig ut till bilen och in till förlossningen är ett kapitel för sig, jag kunde inte röra mig och hade aldrig paus i värken. Andreas stöttade mig och vi andades på, vilken tur att vi uppdaterade oss lite snabbt med dvd:n på kvällen.

Vid 02.30 var vi på förlossningen och hann inte ens in på undersökningsrummet innan personalen beslutade att vi direkt skulle in i ett förlossningsrum. Jag var fullt öppen, bara en kant kvar som försvann på några minuter innan det var dags för att krysta. Jag och Andreas förstod ingenting, jag hade ju bara förvärkar?! Krystningen tog lite längre tid, min livmoder var jättetrött efter att inte vilat ur värken på typ en timme, så den hade lite svårt att hjälpa till. Men efter lite värkstimulerande dropp så var det fart igen, jag andades och andreas hejade på!

Den 13:e augusti kl 04.45 kom vår fina fina Liam till världen. 2775 g och 48 centimeter, 4 veckor för tidigt. Känslan är obeskrivbar, är det möjligt? Han skrek och skrek och vi grät och skrattade om vartannat. Vad duktiga vi hade varit! Vi har fått en underbar bebis, alldeles perfekt! Välkommen vår skatt! Jag fick krysta en del för att få ut modekakan och ett par stygn blev det, men efter det så var det lugn och ro. Jag, Andreas och kornet hade äntligen träffats... på riktigt!

Mina tankar:

Jag är jättenöjd med min förlossning om jag ska vara ärlig. Det gick relativt lätt och snabbt och jag hade inte ett dugg smärtlindring. Inte för att jag menar att det är fel att ha det, jag frågade efter epidral direkt när jag kom in, men jag var orolig för biverkningarna. Det var för sent för all sorts smärtstillande och jag hade redan haft det värsta hemma och i bilen på väg in. Däremot känns det lite jobbigt att jag inte fick komma tidigare till förlossningen, tänk om jag hade fött hemma!

Tiden på BB gick också bra, vi fick stanna ett tag eftersom Liam inte var helt förberedd på att möta världen. Nu är det "bara" gulsot kvar som vi hoppas att vi ska få bukt med. Sammanfattningsvis så känner jag mig otroligt stärkt av förlossningsupplevelsen, jag tappade aldrig kontrollen som jag var rädd för, utan andades och var lugn i smärtan nästan hela tiden. Att tänka att smärtan var god smärta var ett bra mantra för mig :) Att öppningsfasen gick så snabbt var ju självklart en av anleningarna till att jag klarade att bibehålla mitt lugn, det jobbigaste var ju att jag trodde att det inte var "riktiga" värkar och att jag var en usel föderska som inte ens klarade dem... Men nu vet jag bättre!

Magen efter att vattnet hade gått



Sötaste Liam, inte ens ett dygn gammal...